En gammal anekdot om regn...

Sitter inne och hör hur regnet slår mot fönstret där ute. Jag var ute på en löptur tidigare idag och det var en befriande känlsa att känna vinden och regnet slita och dra i en.

Mitt i löpturen kom jag och tänka på varför regnet inte var så värst jobbigt. Allt handlar ju i grunden vad vi väljer att jämföra med. Jag jämför det med min andra vätternrunda, 2004. Då kan vi snacka regn. Fast låt mig få börja från början för hela resan är ju smått ironisk....

Året var som sagt 2004. Jag hade övertygat min bror att vi skulle ge våran pappa en rejäl födelsedagpresent. En startplats på Vätternrundan. Brorsan och jag skulle hänga med. Grabbarna skulle göra någor rejält tillsammans. Jag hade ju trots allt berättat smått exalterad över hur fantastisk min första runda var... Tji fick jag.

Vi tränade ihop och farsan fixade en husbil vi skulle sova i. Avfärden skulle ske på torsdagen innan loppet. Brorsans pojk skulle hänga med upp. Övriga familjemedlemmar skulle ansluta under fredagen.

På vägen till Motala säger brorsans pojk, 6 år gammel: - Pappa, det här är livet! Bättre tajming kunde han inte ha för precis efteråt började husbilen komiskt nog hosta. Farsan som är bilmekaniker kavlade upp armarna och började greja i motorn. Till slut fick han igång den... till Jönköping. Där fick vi övernatta på en bensinmack. 3 karlar + brorsans pojk samt 3 cyklar trängdes i husbilen. Var lite dåligt med svängutrymme. Sömnen blev ändå helt ok. Frukosten bestod av en Coca-cola och en baguette... kanske inte helt perfekt.

Efter ytterligare justeringar av farsan rullade husbilen till Motala. Allt frid och fröjd. Vädret var helt ok... fram till kvällen, då började regnet. Jag minns hur vi satt i husbilen och regnet smattrade på taket och vi sa till varandra: -Snart kommer det lugna sig, lagom till starten. Så blev det inte.

På denna runda hade vi regn i drygt 20 mil. Ibland mer, ibland mindre. Man skvättes ner av bilar, cyklister, sin egna cykel. Vatten kom uppifrån, underifrån, från sidan. Ja ni fattar misären. När vi hade käkat lite korv med mos i Jönköping skakade kropp som en gammel tvättmaskin när vi kom ut i kylan. Kroppen värkte av de blöta kläderna. Då ville jag bara ta bussen till mål, kasta cykeln i ett avgrund och gråta en skvätt. Men väl uppe på cykeln rullade det på och dessa tankar glömdes bort.

När vi väl var i mål efter dryga 13 timmar och 40 minuter ville jag aldrig mer se en cykel och aldrig mer köra Vätternrundan. Bilden ovan är på min bror precis vid målgång. Trötta och blöta cyklister runt omkring.

Trots misären stod vi alla tre i samma startgrupp året efteråt samt de efterföljande 4 åren... Nånstans på vägen glömde vi hur jobbigt det var och istället var mest stolta över att vi tog oss i mål. Inget kunde vara värre än den rundan.

Med denna tur i bakhuvudet så är en löpartur i regn bara skönt :)

/A